Detta är min känsla idag, bortkommen och hjärtlös

Det var kul

"Saliga äro de glömska, ty de också blir kvitt sina dumheter.."

I söndags natt avslutade jag något stort. Ett test på mig själv hur jag jag ska klara mig. Handlöst fall eller en spark i rumpan. Jag ska försöka att tänka på annat och prova, vad nu det är. Jag vet dock inte hur jag beter mig i närheten av dig just nu. Jag bara , låtsas som ingenting eller visar smärtan genom ögonkontakt. Nej, jag vågar inte. Som vanligt Fia, du vågar inte.

Jag trodde aldrig att jag skulle må dåligt, men är det bara en bieffekt av det som kommer bli bra? Kommer det bli bra? Eller var det här ett stort misstag? Jag kanske bara lever genom ett sugrörshål och kommer alltid hänga på någon. Aldrig kunna lära sig cykla utan stödhjul.

Nu lever jag på impuls och tar livet i mina händer. Vad har jag nu att förlora?